Monica m yffen

Monica m yffen

Värdighet

ÖvrigtPosted by Mmy Friday, March 30 2007 00:24:17

Jag har stått i valet och kvalet om jag verkligen ska berätta det här,
det är så fullkomligt knäppt och vridet men jag gör det ändå. Jag har
piggnat till så här på nattkvisten och passar på att skriva medan jag
har lite energi.

Vi håller på och röjer överallt, dels i och med ombyggnaden och dels för att vi blir ytterligare en i familjen om några dagar. Det finns skåp och lådor med saker som ingen av oss har behövt på flera år och detsamma gäller ett gammalt högskåp som K har ärvt. I det ligger t-shirts och tröjor som är K:s och som han hade med sig för femton år sedan när vi flyttade ihop. Han har aldrig använt något ur det skåpet under dessa år och säkert inte under lika många år innan vi flyttade ihop. Alltså var det just det skåpet jag röjde i häromdagen.

Det jag hade plockat ur skåpet låg i en prydlig hög på en bänk och eftersom jag för det mesta sover i t-shirt och inte hade lust att gå ner i tvättstugan för att hämta en ren sådan, tog jag första bästa t-shirt ur den där högen innan jag gick och la mig. Jag tittade inte så noga på den men den dög i att sova en natt.

Just den natten vaknade jag av en fruktansvärd värk i bröstkorgen. En värk som gick rakt igenom, ut i ryggen, upp i halsen, ut i käkarna. Jag blev hysteriskt rädd. Det första man tänker på i en sådan situation är ju att det är en hjärtinfarkt. K jobbade natt och jag famlade efter den bärbara telefonen, satt med den i handen, beredd att ringa 112.

Då, mitt i den vidriga värken, när jag höll telefonen i knäet och såg ner
på den, fick jag se något annat. På t-shirten jag hade på mig, stod texten
"Öl byggde denna vackra kropp". Och trots att jag hade så ont såg jag
scenariot när jag skulle ligga där (död) och någon hittade mig i den
t-shirten.

Så jag kämpade mig fram till mina kläder, klädde på mig och satt med den
bärbara telefonen i handen utan att ringa (pinsamt att ringa om det nu inte alls är en hjärtinfarkt) och andades djupt. Smärtan försvann efter en stund men jag satt kvar så hela natten. (En hjärtinfarkt går säkert inte över på det sättet, det var något annat, och det var ju en väldig tur att jag inte ringde 112).

Vad jag har lärt mig av det här? Att jag kanske ska vara mer mån om vad jag sover i... Man vet aldrig vad som kan hända. Vem vill att ens död ska vara komisk...?

  • Comments(7)//mmy.monicap.se/#post19