Monica m yffen

Monica m yffen

Kurs

JobbPosted by Mmy Tuesday, May 13 2008 00:10:57

Glad i hågen gick jag idag iväg till 2-timmarskursen i HLR - hjärt och lungräddning som jobbet anordnade. Så otroligt bra att kunna sånt, både i jobbet och privat, tänkte jag. Och trodde att kursen var en baggis. Trycka lite här och blåsa lite där... Ungefär så...

Vi fick varsin liten docka, Mini-Ann, som verkligen var mini eftersom hon var halv. Eller mindre än halv. Hon bestod bara av huvud och bröstkorg och den första övningen på denna halva docka var bröstkompressioner. En liten bricka på Mini-Ann klickade för varje riktigt tryck och när vi åtta kursdeltagare skulle sätta igång efter att ha fått instruktioner, klickade det överallt. Alla Mini-Annor klickade glatt - utom min. Klick, klick, klick, sa det hos alla Mini-Annor runt mig och jag blev lite kallsvettig där... Tryckte för allt vad jag kunde.

Instruktören testade på min docka och genast bestämde sig min Mini-Ann för att samarbeta och sa klick och därefter klickade det även för mig. Oj, vad det klickade. Hon hade säkert bara testat mig lite där.

Mini-Ann skulle sedan få inblåsningar genom munnen. Genom en plastlunga gick luften till hennes bröstkorg som skulle lyfta sig aningen för att på det sättet påvisa att man hade gjort rätt.

Ingen luft fick sippra ut bredvid Mini-Anns plastmun, där skulle vara tätt. Det var bara det att hennes mun var större än min. Jag testade först med ett vanligt blås men inte lyfte sig hennes bröstkorg. Det gjorde bröstkorgarna på alla andras Mini-Annor... Jag försökte göra hennes mun mindre och blåste igen men hon ville inte lyfta bröstkorgen.

Sedan var jag tvungen att knyckla ihop min Mini-Anns mun. Jag höll ihop som man blåser upp en plastpåse. Ungefär. Tror ni att hon så mycket som lyfte på bröstkorgen? Inte då... Helt platt låg hon där och kurskompisen bredvid trodde att något var fel på min Mini-Ann. Jag ansåg väl mer att min Mini-Ann jävlades men jag stoppade ner ett finger i hennes mun och grötade runt eftersom jag såg någon sorts ventil där inne. Kanske hade den hamnat fel.

Sedan knycklade jag ihop hennes läppar, höll benhårt i hennes näsa och blåste för allt jag var värd. Inte rörde hon bröstkorgen nu heller. Jag blåste, blåste och blåste så att det till slut dansade vita prickar framför mina ögon och jag kände svag yrsel.

Nu hade jag ingen luft kvar. Bäst att ge upp innan jag tuppade av på kuppen. Retirera, släppa luften ur Mini-Ann, tvätta med sprit och stoppa tillbaks henne i kartongen.

Jag vet hur HLR går till nu och jag hoppas innerligt att, om jag någonsin behöver använda den här metoden på en människa, att han/hon har liten mun...

  • Comments(5)//mmy.monicap.se/#post228

Kvällen

JobbPosted by Mmy Friday, August 31 2007 22:32:45

Det värmer i hjärtat när en jobbarkompis berättar att en "kund" har frågat efter mig och har som önskemål att jag skulle göra ett besök ikväll. Jag var väldigt välkommen när jag kom dit och hade förhoppningar om att kvällen skulle fortsätta i den andan.

Men inte blev det så. Vid näst sista besöket gjorde jag en förmodad missbedömning. Inget katastrofalt förutom att jag kanske störde en anhörigs fredagsmiddag med gäster och allt... Ändå anser jag att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och jag vet med säkerhet inte om det var feltolkat från min sida. Det visar sig så småningom. Trots det hade jag en känsla av misslyckande när jag åkte hem från jobbet.

På väg hem passerade jag ett hus med avspärrningar, tre polisbilar, massor av poliser, grannar och annat folk som trängdes vid grindhålet. Om en trädgård är avspärrad med de där blåvita "polisbanden" måste det väl innebära ett allvarligare brott? Jag tittar då och då in på vlt.se för att se om sidan uppdaterats men inget har rapporterats om händelsen än. Det är klart att man blir nyfiken!

Hemma mötte en löpande Tasha mig genom att rulla fram och tillbaks på golvet och fullkomligt vråla ut osammanhängande ljud. Yffen hämtade sin kanin (mjukisdjur, här leks inte med levande kaniner:)) men släppte den lika snabbt när vi ställde fram de köpta hamburgertallrikarna i frigolitlådor på matbordet. Ikväll hann ingen riktig mat lagas eftersom de andra i familjen ägnade Ior flera timmars uppmärksamhet i stallet och ridhuset.

Ridningen hade gått bra, Iors muskelskada verkar läka ut. Jag får se mycket av honom de närmaste dagarna eftersom en ledig helg väntar.

Uppdaterat: Avspärrningarna berodde på detta. Rykten florerar idag hej vilt och om det är som dessa rykten säger, börjar det här lilla samhället likna Midsomer och vi behöver hit en kommissarie Barnaby. Det är i så fall fem som har bragts om livet.

  • Comments(4)//mmy.monicap.se/#post118

Vissa kvällar...

JobbPosted by Mmy Friday, August 10 2007 21:39:00

...tror jag att man ska stanna hemma från jobbet, bara dra något gammalt över sig och sova bort tiden.

Jag skulle besöka äldre i samma område och hus ikväll. När jag skulle in till den sista mannen i huset, märkte jag att jag aldrig tagit med hans nyckel. Eftersom han har svårt att gå, tog det egentligen emot att ringa på hans dörr men jag gjorde så ändå. Väntade länge... Ingen öppnade.

Jag sprang ner för trapporna för att ta tjänstebilen tillbaka till kontoret där hans nyckel fanns. Precis när jag skulle ut ur trappuppgången hörde jag hur dörren öppnades däruppe men jag hann inte upp förrän den stängdes igen.

Ner för trapporna, ut till bilen, i ilfart mot kontoret när jag kom på: Jag hade ingen nyckel till kontoret. Ringde en jobbarkompis, körde hem till henne, hämtade hennes nyckel till kontoret, körde tillbaks till kontoret, hämtade mannens nyckel, körde tillbaks till huset, sprang uppför trapporna och fram till hans dörr.

Och upptäckte... att han hade ställt upp dörren.

"Jag förstod att det var du som ringde på tidigare, så jag lät dörren vara öppen", förklarade han medan jag torkade svetten ur pannan och försökte att inte flåsa av ansträngningen.

Vid det sista besöket försökte jag hålla en arg och frustrerad hund med munkorg stilla när den fick ögondroppar. (Det är inte bara människor som måste skötas om). Det gick inte bra. Den for runt i mitt knä, ryckte fram och tillbaks så fort dropparna skulle i och snart var hela pälsen full av droppar. Men inget hade kommit i ögonen.

Och nu... när jag kom hem märkte jag att jag fått med mig jobbtelefonen hem. Jag jobbar igen imorgon bitti så det är en baggis. Egentligen.

  • Comments(8)//mmy.monicap.se/#post100

Vilse

JobbPosted by Mmy Monday, July 30 2007 00:40:30

Har man dåligt lokalsinne kan det vara bra att bli vägledd och köra bilen själv när man ska ta sig ut på okända vägar, till platser man inte känner till.

Det gjorde inte jag när jag skulle bli guidad på jobbet. Jag satt bredvid som passagerare, vi pratade om allt möjligt och även om jag trodde att jag var koncentrerad och hade koll på vart vi åkte, så var det helt fel.

När jag sedan skulle köra rundan på egen hand började det bra ute på stora landsvägen. Jag tog sedan av där det var skyltat åt det stora område jag skulle till.

Kom snart till en kyrka. Jag mindes inte att vi hade passerat en kyrka men det var förmodligen rätt. Säkert hade jag missat den p g a allt vårt prat.

Vänster igen och rakt på. Hade vi verkligen kört på en liten smal grusväg? Det var en hel del jag inte hade lagt märke till.

Och så plötsligt. En travbana på höger sida, hästar i hagar och vägen gick inte längre än fram till en stor gård. Där hade vi definitivt inte varit tidigare.

Jag vände bilen, blev lite förvirrad. Det var ju vänster och rakt på direkt efter landsvägen. Eller...?

Jag körde ut på den lite större vägen igen och förväntade mig ytterligare en väg åt vänster till som jag skulle ta in på. Någon sådan fanns inte. Istället kom jag ut på stora landsvägen igen.

Jag prövade nästa väg till vänster från landsvägen. Visserligen var det skyltat med något helt annat men snart förstod jag att jag kommit rätt. En vägskylt längre fram kom jag ihåg. Jodå, här hade vi kört den gången. Och så postlådorna... Där skulle jag svänga vänster igen. Nu hade jag allt under kontroll.

Sedan höger, upp på en liten grusväg och jag skulle vara framme.

Trodde jag.

Den lilla grusvägen var en liten återvändsgata.

Jag vände bilen och körde vidare. Det måste vara nästa väg upp till höger.

Fel igen. Kom in på ytterligare en liten återvändsgata.

Jag var på helt fel plats, helt enkelt. Det måste alltså finnas fler postlådor.

Ut från området, körde vidare tills jag mycket riktigt kom fram till fler postlådor. Där försökte jag med vänster-höger igen.

Ytterligare en liten återvändsgata. Vände, försökte med nästa gata till höger.

Och gissa vad? Jo, en liten återvändsgata till.

Nu började jag bli stressad. Tiden gick. Jag hade en hel drös med ställen att besöka och nu behövde jag komma fram till rätt hus. Jag var redan försenad.

En dam stod ute på sin tomt och jag ropade och frågade henne om vägen.

"Kör ner på vägen här och sedan vänster", sa hon. "Vid nästa postlådor tar du höger".

Det var det jag visste. Att det skulle vara vänster-höger vid några postlådor. Att det sedan fanns postlådor vid varje väg som tog av åt vänster, hade jag missat.

Jag gjorde som hon sa och gissa vad?

Jag kom till en liten återvändsgata. Fel plats igen.

Körde tillbaks och vidare till nästa postlådor och vänster-höger. Återvändsgata.

Jag vände helt om, körde tillbaks hela den väg jag kommit. Kanske hade jag missat någon väg alldeles i början.

Det hade jag inte.

Jag stannade bilen. Försökte tänka hur området såg ut.

Det fanns en annan infart, det visste jag. Där hade vi definitivt inte åkt den första gången och det var långt dit men jag hade inget val. Jag fick ge mig ut på den större vägen och köra sträckan dit.

Det var bara ett krux. Jag hade kört så mycket fram och tillbaks att jag egentligen inte visste vilken väg jag hade kommit ifrån. Om jag skulle köra åt fel håll, skulle jag behöva göra det en längre sträcka innan jag märkte. Och jag hade verkligen bråttom.

Jag fick helt enkelt chansa. Det var 50% chans att jag körde åt rätt håll.

Ytterligare en halvtimme gick åt att komma in på området från det andra hållet. Och jag hade kört rätt.

Från det hållet var det bara vänster-höger.

Ingen återvändsgata den gången. Bara helt rätt. Vilken helt underbar känsla att äntligen vara framme...

  • Comments(6)//mmy.monicap.se/#post91

Kul saker

JobbPosted by Mmy Thursday, July 26 2007 10:07:54

Många av de äldre jag har besökt är utrustade med en stor portion humor. Det är främst två tillfällen som jag kan småle åt lite då och då när jag kommer att tänka på dem.

Den första är den äldre damen som vi tar ut på promenad (under min introduktion, då vi är två). Hennes kropp hänger inte med längre, hon går med rollator och är opererad "precis överallt", enligt henne själv. Liten och späd tar hon vår hjälp upp för trapporna när vi kommer tillbaks till hennes lägenhet. Väl innanför dörren tar hon av sig sin basker. Jag sträcker mig efter den.

"Ska jag lägga upp den på hyllan?"

Hon drar baskern åt sig.

"Nä, jag vill pricka!" säger hon.

Sedan blundar hon med ena ögat medan hon håller baskern framför sig och kastar upp den på hyllan som en frisbee.

"Du ser! Än kan kärringen!" säger hon stolt.

Det andra tillfället är en äldre man som bor ensam i ett hus ute på landet.

"Vill du gifta dig med mig, Monica?", frågar han. "Snälla, du kan väl gifta dig med mig?"

"Jag tror inte min karl skulle bli så glad då", svarar jag.

Mannen höjer på ögonbrynen.

"Han kan följa med. Han kan sköta trädgården. Jag har en åkgräsklippare, en automatiskt. Han kan åka omkring här utanför så kan vi titta på honom genom fönstret."

  • Comments(5)//mmy.monicap.se/#post89

En del av min jobbarkväll

JobbPosted by Mmy Wednesday, July 25 2007 23:44:50

Jag öppnar dörren med nyckel, ropar "Hallå?" och möts av ett högt "VÄLKOMMEN!".

Han sitter i vardagsrummet med en bok i famnen och båda benen vilande på en träpall.

"Du har inte varit här förut?"

Jag presenterar mig, han flyttar benen från pallen och ber mig sätta mig där.

"Idag är det sjusovardagen", säger han. "Visste du det? Och fint väder är det också. Vet du, att är det fint väder på sjusovardagen, så blir det fint väder sju veckor framöver. Enligt bondepraktikan."

"Oj, det låter ju förhoppningsfullt", säger jag.

"Folk vet inte varför det heter sjusovardagen", säger han. "Det sägs att sju apostlar gick in i en grotta, förstår du... Och där sov de i 200 år."

"Nej, det visste jag faktiskt inte... 200 år. Det är länge det..."

"Nja... nästan min dubbla livslängd. Jag är 96, förstår du."

Jag häpnar faktiskt.

"Det kan man absolut inte tro!" (och jag menar det verkligen).

Han berättar om en tavla som hänger på väggen och föreställer hans barndomshem utanför Strängnäs.

"Där... i den vänstra flygeln föddes jag och vet du, jag var där för tjugo år sedan och då såg det precis likadant ut som på tavlan."

Han pekar sedan på ett foto på en byrå.

"Där är mina föräldrars bröllopsfoto".

Han berättar om sina föräldrar, om första världskriget, om att alla brev på den tiden började på samma sätt (han kom inte ihåg hur - han skulle försöka komma ihåg till nästa gång jag kommer), om den pampiga väggklockan som hade gått sedan 1925 då hans pappa köpt den på auktion för fjorton kronor, om att en timpenning på den tiden var 59 öre, om boken av Väinö Linna som han läser, om att åldern gör att han ibland inte förstår utan måste läsa om flera gånger.

Vi pratar i nästan en timme. Sedan tar jag av hans stödstrumpor.

"Du kommer väl snart igen?", frågar han och jag säger att det gör jag säkert.

När jag kommer hem gör jag en googlesökning på sjusovardagen och visst hade han rätt. Men datumet var fel. Sjusovardagen infaller den 27 juli, på fredag.

Och då ska det regna hela dagen.

  • Comments(6)//mmy.monicap.se/#post88

Jobbet

JobbPosted by Mmy Saturday, July 21 2007 00:19:19

Jag tror aldrig jag har haft ett jobb som jag längtat till. Det har jag nu. Aldrig trodde jag att hemtjänstjobbet kunde vara så kul och GE så mycket. Så OTROLIGT mycket!

Det var meningen att jag skulle jobba tre dagar den här veckan, på introduktion. Alltså måndag, tisdag (heldagar) och onsdag kväll. Istället jobbade jag hela veckan. Jag tog en extra kvälls introduktion igår, torsdag, och jobbade på egen hand ikväll. Jag jobbar även på söndag. :)

Jag hade "lantturen" ikväll. Tänk att det bor ensamma äldre människor kvar i sina hus och gårdar ute på landet. Förväntansfulla sitter de och ser mot ytterdörren när man kliver in. Glädjen av att få sällskap är så uppenbar.

Ikväll har jag pratat, gett medicin, pratat, burit ut en fikakorg till en pergola, pratat, smörjt in en värkande axel, pratat, bäddat upp en säng, pratat, trätt på ett nattlinne, pratat, värmt lite köttsoppa.

Och jag har fått höra om de äldres liv och om deras äkta hälfter som gått bort, jag har fått se foton på barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och av de välskötta gårdarna, rabatterna och gräsmattorna förstår jag att det är barn och barnbarn som bryr sig, som hjälper till och ser till att deras föräldrar kan bo kvar i sina livs hem.

Det svåra är att säga att jag måste vidare, vinka hej då och lämna den äldre sittande framför det enda sällskapet som finns kvar i huset - tv:n. Lika uppenbar som glädjen att få sällskap, lika uppenbar är svårigheten att bli ensam igen.

  • Comments(6)//mmy.monicap.se/#post83

Fixat

JobbPosted by Mmy Wednesday, May 23 2007 10:52:27

Min skriftliga uppsägan lämnades in igår. Nästa vecka ska jag träffa min eventuellt nya arbetsgivare. Jag kommer i så fall att vara timanställd, det är också det jag vill, och mina arbetstider blir kvällar. En tung sten har fallit från mitt bröst.

Det är trevligt på butiken där jag jobbar men som jag skrev i förra inlägget, så passar inte tiderna mig. När jag började här trodde jag på något sätt att det skulle fixa sig om vi trixade och donade lite. Det gjorde det också, mest varje gång, men det är jobbigt och en ständig ovisshet om det ordnar sig nästa gång. Undrar om det inte är därifrån det här trycket över bröstet kommer... Nu behöver jag inte längre anlita mina gamla föräldrar och vi kör på som tidigare; när K vaknar (efter att ha jobbat natt) tar vi en fika och jag går iväg till jobbet. När det finns jobb för mig, det vill säga. Och jag kan säga nej till jobb när det inte passar istället för att leta efter någon som kan jobba mitt pass. Det är en hel del möten och annat när man är familjehem.

Allt verkar ordna sig. Till det bättre, hoppas jag.

Ute skiner solen... och jag har en ledig dag.

Blog Image

  • Comments(13)//mmy.monicap.se/#post65
Next »